Om bristen på rak kommunikation

Det var när min kollegas mamma var på NKs kundtoalett som en bit toalettpapper fastnade i hennes kjolkant. Hon gick runt i varuhuset, med det där pappret i mer än en timme innan någon sa något. Som jag ser det går vi alla runt med vår variant på toalettpapper som vi själva är helt omedvetna om. Alla andra ser precis vilken som är min variant men ingen säger något. Det kan vara kollegan som längtar efter att verkligen bli hörd men som låter så bitter att ingen orkar lyssna mer än några minuter.

Eller chefen som är väldigt mån om verksamheten och sin grupp, men som har ett kontrollbehov som lägger locket på kreativiteten och gör att hälften av gruppen söker andra jobb.

Tänk om vi skulle våga tala klarspråk? Vilken gåva att få nyckeln till det som står i vägen för det som vi verkligen månar om.

Tänk om vi skulle våga tala klarspråk? Vilken gåva att få nyckeln till det som står i vägen för det som vi verkligen månar om. Så vad är det som gör det så svårt med rak kommunikation? Ja framförallt handlar det om rädsla. Rädslan att bli illa omtyckt, avvisad eller kanske tappa kontrollen. Sedan rationaliserar vi vår rädsla med olika logiska argument och betänkligheter. ”Ja men så farligt bitter är han ju inte, det är nog bara jag som tycker så här” eller ”men tänk om han bryter ihop eller börjar gråta, vad ska jag då göra?” eller ”det kommer bara bli värre…”.

En stor utmaning är det vi brukar kalla för att ”hoppa”, dvs att ta sats och helt enkelt få det över läpparna, att säga något.

Det är klart att det här är svåra samtal och vi är oftast så ovana att prata rakt och ärligt att vi behöver träna och träna och träna. Ju mer vi gör det, desto mindre svårt blir det. Till slut blir dessa svåra samtal en del av vardagen. En stor utmaning är det vi brukar kalla för att ”hoppa”, dvs att ta sats och helt enkelt få det över läpparna, att säga något. Sedan behöver det vi säger vara avskalat och tydligt. Men det som kanske ändå är den vanligaste fallgropen när det gäller rak kommunikation är våra flyktmekanismer som kommer efter att vi sagt som det är. Vi hittar alla möjliga anledningar till att snabbt komma bort ifrån det obehagliga, att muntra upp, släta över eller till och med föreslå att man bryter upp och träffas vid ett senare tillfälle.

Jag påstår att det svåraste i den här typen av svåra samtal är att efter att budskapet är sagt bara vara kvar i samtalet och lyssna och återge den andres upplevelse och reaktion. Och att göra det på ett sådant sätt så att han eller hon verkligen känner sig hörd.

Det kommer aldrig att kännas fantastiskt när man inser att man gått runt med ett toalettpapper hängandes från kjolkanten i flera decennier, men när man väl fått smälta det så tror jag att de flesta kommer att vara evigt tacksamma att de nu kan välja att plocka bort det.